Lausui Micke Lieto Lemminkäinen, sanan virkkoi, noin nimesi:

”Mulle naiset naureskeli, pilkkasivat pahat piiat,

mutta näytin naikkosille, ken se nauraa viimeiseksi.

Sain parahan korjahani, tuon asetin taljalleni,

liitin liistehyisilleni, alle viltin vierähytin.

Sillä maksoin naisten naurun, piikojen ilopiännän.

"Oi emoni, kantajani, äitini, ylentäjäni!

Mitä läksin, senpä sainki, kuta pyysin, sen tapasin.

Pane nyt patjasi parahat, pehme'immät päänalaiset,

maatani omalla maalla nuoren neitoni keralla!"

Lilian tuon sanoiksi virkki, itse lausui ja pakisi:

"Ole nyt kiitetty Jumala, ylistetty Luoja yksin,

kun annoit miniän minulle, toit hyvän koira-ajajan,

oivan hevosratsastajan, narkkarien kiinnisaajan.

Liderlige Lemminkäinen lämnade en god förklaring:

”Det tog tid att skämma alla, att ta hämnd på alla jungfrur

som drev gäck med mig i början och som djärvdes skratta åt mig.

Men den bästa tog jag med mig; här på fällen, här i släden,

bunden vid en bottenspjäla, ligger hon där under filten.

Så gav jag igen för skrattet, hämnades jag jungfruhånet.

Kära mamma, du som fött mig, du min mor, min fostrarinna!

Det jag sökte har jag funnit, den jag åtrådde, den fick jag.

Bädda nu med bästa bolstret, med det mjukaste av örngott,

när jag lägger mig här hemma med min egen unga älskling.”

Mamman fann de rätta orden för sin känsla när hon sade:

”Tack och lov till dig, o Herre, lovad vare Gud som gav mig

denna svärdotter i huset, som kan riktigt köra hundspann,

presentera sina mopsar, också rida fina hästar.